Ärade gäster, medlemmar och vänner! Det är inte lätt att summera en period eller en era. Ännu svårare är det att summera ett hus.
Jag var 15 år när bandet klipptes till huset och hur stolt som helst över att brorsan, samma kväll presenterade mig för Assyriska riksförbundets ordförande, Josef Barkarmo. Det är ett minne som jag bär med mig.
Det var i juli 1988. Assyriska cupen i fotboll gick här och jag minns grusplanerna och min längtan att själv få vara med en dag och spela.
Jag kommer ihåg de nakna, gula träskivorna av det här huset som vi sedan tillsammans målade. Gubbarna i föreningen som kom hit till kullen varje dag för att kolla hur bygget gick.
Medan gummorna bjöd byggarbetarna i kyrkan på bröd och kakor tror jag att gubbarna bara petade lite kritiskt med sin käpp i jorden och pekade på hur det skulle byggas här i föreningen.
Innan det ens stod klart var det alltså ett hem som engagerade och berörde. Genom åren har det här hemmet huserat generationer assyrier och tusentals aktiviteter. Vi är många som växt upp här och tagit våra första steg i demokratiskt arbete, lärt oss att skriva protokoll och leda möten. Vi var både stolta och modiga. Vi hade det första assyriska kulturhuset i Europa.
Inför invigningen den 9 juli såldes lotter för dyra pengar och medlemmarna inte bara köpte utan de skänkte stora summor för att bidra till bygget. Det fanns en kollektiv målmedvetenhet.
Vad som genom åren fascinerat mig är den beslutsamhet med vilken människorna bakom projektet arbetade. Jag har många gånger undrat var de fick krafterna ifrån. Hur de betydligt yngre än vad jag är idag kunde få med sig hela gruppen, ena föreningen bakom denna ansträngning och sedan söka stöd över hela Europa för att genomföra det.
Men kanske var det en annan tid då. Men fortfarande är flera av de personerna aktiva i föreningens arbete. Så fort vi kallar är de beredda, utan dem hade den här helgen inte varit möjlig. Den gånga veckan har faktiskt påmint om svunna tider.
Vi som inspirerades på den tiden till att springa på möten, anordna sommarläger och söka kunskap i föreläsningar och ständigt ville arbeta ideellt för föreningens bästa andades visionerna.
Den andan av ideellt engagemang är hela grunden för verksamheten, organisationerna och dess syfte. Vi har många gånger diskuterat föreningarnas framtid, hur vi ska forma strukturen för att få maximal effekt. Men hur vi än vrider och vänder är det i slutändan det ideella arbetet som är grunden. För det är på den känslan vi bygger hela vår plattform. Utan viljan till uppoffringar för det gemensamma bästa faller alltihop.
Det här huset är resultatet av våra gemensamma ansträngningar.
Därför får inte firandet av dess 20 år vara ett måste för sakens skull. Vi ska högtidlighålla bygget av huset som en symbol för den kraft som vi kan uppbåda, bara vi vill.
Sedan huset stod färdigt har det varit ett hem för såväl ung som gammal. Otaliga är alla de fester vi hållit, de föreläsningar som upplyft oss eller fått oss att nicka till. Vi har haft viktiga möten och berömda gäster, stora bröllop och även sorgliga tillställningar.
Huset har fyllt en avgörande funktion i föreningens och medlemmarnas liv. Inte minst har det varit en plats att gå till varje dag.
Idag skulle jag vilja ha fram varenda kortspelande gubbe på scen och fråga dem vad föreningen har betytt för dem. Alla de ungdomar som fostrats på sommarläger, lärt sig dansa och busat omkring här.
Vi tar lätt saker för givna, men jag kan inte föreställa mig hur verksamheten skulle se ut idag om vi inte haft ett kulturhus att gå till.
Precis som föreningarnas första syfte redan på 70-talet har det här assyriska kulturhuset varit ett mycket framgångsrikt integrationsprojekt. Genom att ha hjälpt till att stärka den assyriska gruppen i sin identitet har det bidragit till att forma starka individer som inte räds det okända. Inte minst har vi kunnat genomföra verksamheter och projekt som fört oss närmare majoritetssamhället, med ömsesidig respekt.
Och som identitetsbyggande, integrerande och stärkande har det här huset uppfyllt sina syften med råge. Men oavsett hur mycket vi hyllar engagemanget som varit måste vi också blicka framåt.
Det är nu utmaningen börjar. Vi har ett fint hus, en symbol för vår styrka och framåtanda. Nu måste vi se till att fortsätta fylla det med mening och framtida generationer och deras behov.
Vi måste ha som mål att fira många jubileer till. Det är så vi möter och hedrar det engagemang som en gång byggde det här huset.
Vårt program de här tre dagarna fokuserar på verksamheten, husen och vad de betyder för oss. Därför har vi valt föreläsningar som berättar om assyrisk identitet och traditioner. Vi har bjudit in organisationer och personer som alla på sitt sätt bidrar till att forma den assyriska rörelsen och vad den är idag. Med de aktiviteter vi har planerat vill vi fylla huset med idéer, människor och framförallt liv.
Det ska pågå föreläsningar, underhållning, pauser och möten hela tiden. Från nu och fram till den här tiden på söndag kväll ska huset fylla sitt syfte som aldrig förr. Ikväll bjuder vi på en resa bakåt i tiden. Vi ska se bilder, höra sånger och träffa de människor som varit med hela vägen. Imorgon ska vi lära oss, diskutera och festa med våra allra folkkäraste sångare, Habib Mousa, Babylonia och Ablahad Lahdo. På söndag är det fokus på de minsta medlemmarna, föreningens barn. Med massor av aktiviteter, lekar och fin underhållning ska vi visa dem att de är vår framtid.
Genom er närvaro hedrar ni och bidrar till föreningens verksamhet och dess viktiga funktion. Därför tackar jag och önskar en mycket trevlig helg.