Assyriska distriktet i Göteborg

Sumeriska månvarvet omfattade 29 eller 30 dagar.
Ursprunget till denna antika tradition står att finna i den assyriska mytologin. Utifrån skapelseberättelsen förklarades det mesta i livet däribland det nya året. En av de mest välkända och i det här fallet viktigaste myterna är den om Ishtar, även av sumererna kallad Inanna, fruktbarhetens, krigets, livets och dödens gudinna. I berättelsen blir hon förälskad i en jordbrukare vars namn är ” Tamuz ” ( Tamuz är på det assyriska språket namnet för den sjunde månaden i kalendern). Ishtar går till Tamuz moder ” Mingal ” för att få hennes välsignelse och tillstånd att gifta sig med Tamuz. Tamuz blir fruktbarhetens Gud och resultatet av deras giftemål blir en grönare jord av växtlighet, människor och djur blir mer fruktbara och förökar sig . Myten handlar om hennes nedstigning till dödsriket ”Shiol” . Ishtar färdas ned till underjorden för att träffa sin syster Ereshkigal (dödens gudinna och härskarinna av underjorden) för att befria några själar från underjorden. Ereshkigal blir då arg på sin syster Ishtar , och bestämmer sig att förgöra henne.

På vägen dit tvingas Ishtar att gå igenom 7 portar och vid varje port tvingas hon ge bort något av de plagg som hon bär. När hon slutligen är framme vid sin systers sida står hon där blottad och berövad all den makt som hennes praktfulla dräkt symboliserar. Svag och försvarslös drabbas hon av 60 sjukdomar och blir dömd till fångenskap i dödsriket.
Lyckligtvis har Ishtar redan talat om för sin trogne sändebud Mishogal att om hon inte återvänder inom loppet av tre dagar så ska denne vända sig till Ea, visdomens och vattnets gud, och be om råd.

När Ea får höra vad som hänt skapar han en vacker eunuck, Asu-shu-namir, och skickar honom till dödsriket för att befria Ishtar. Vid åsynen av den vackre eunucken blir Ereshkigal, underjordens härskarinna, våldsamt förälskad och ber om hans hand. Asu-shu-namir går med på detta men kräver i utbyte att Ereshkigal ger honom livets vatten. Förälskad tvingas Ereshkigal acceptera hans villkor. Hon ger därför livets vatten till Asu-shu-namir som i sin tur häller vattnet över Ishtars döda kropp så att denna återuppstår.

När Erishkigal ser detta känner hon sig lurad men låter sin syster leva. Ishtar får tillåtelse att återvända till de levandes värld men i utbyte mot det kräver Erishkigal att en ersättare tar hennes plats i dödsriket. Med detta krav lämnar hon dödsriket tillsammans med två vakter i form av djävlar. Under denna tid har varje människa och levande varelse sörjt Ishtars frånvaro, alla förutom hennes egen man Tammuz. När Ishtar upptäcker detta blir hennes vrede så stor att hon väljer honom som sin ersättare i dödsriket. Tammuz familj ber om förlåtelse och barmhärtighet och så småningom inser Ishtar sitt misstag och i sin sorg ber hon till gudarna att frige hennes man. Till slut visar gudarna ynnest och bestämmer att Tammuz varje år får spendera halva året i dödsriket och den andra halvan i de levandes rike. Så varje år den första april återvänder Tammuz från dödsriket.

I det antika Assyrien firades jordens fruktbarhet under tolv dagar. Den första dagen brukade prästerna täcka guden Assurs staty med tyg och tillsammans med folket offrade man bland annat får till guden. På den andra dagen sjöng prästerna religiösa psalmer och firandet fortsatte fram till den sjätte dagen då den assyriska kungen tog guden Assurs hand och föll, utan spira och krona, ner på knä inför honom för att be om förlåtelse. Denna dag kom även alla andra gudar till Assurs stad och under den sjunde dagen firade alla gudar tillsammans med stora fester. Festligheterna fortsatte fram till den tolfte dagen då samtliga gudar lämnade staden för att återvända till sina egna städer och tempel.

Firandet av den assyriska nyårsfesten ”Akitu” (idag benämnd Ha-Nison), har sin bakgrund i utvecklingen av de politiska, sociala och religiösa relationerna bland befolkningsgrupperna och också i centraliseringen av de samhälleliga relationernas utveckling i Mesopotamien. Nyårsfesten hade med tiden utvidgats sa att den omfattade såväl folkliga som religiösa högtider. En av de viktigaste anledningarna till att denna fest hade en så hög status bland övriga fester var dess samband med det Mesopotamiska skapelseeposet.
Berättelsen, som är i tre delar och omfattar sju lertavlor, anfördes ordagrant till befolkningen av översta prästen på festens fjärde dag, med eposets begynnelseord. ”Enuma Elish” som betyder ”då därovan” Firandet av nyårsfesten och sättet att förmedla eposet åskådliggjorde segern över kaosmakten:

Apsu (sötvatten oceanen och maskulinum väsendet) och Tiamat (saltvattenoceanen och femininumväsendet) sammanblandas och ur dem skapades gudarna Lahmu och Lahamu som i sin tur skapade Anshar och Kishar. Dessa skapade Anu (himlens gud) och Ea vatten- och jord gudinnan). Ea besegrade Absu och blev herre och allt lugnade sig. Han tog Lahamu till sin maka. Av dessa skapades Enlil (Marduk eller Ashur), som av Lahamu fick i uppdrag att styra hela världen och mänskligheten.
Vid sidan om dessa fanns andra gudar med viktiga uppgifter. De kanske mest betydelsefulla för firandet av nyårsfesten var gudinnan Ishtar (kärleks-, fruktbarhets och krigsgudinnan) och guden Tammuz. Firandet av nyårsfesten sammanföll i tre beståndsdelar, Tammuz´ död, hans återuppståndelse från de döda (Ishtar steg ned i dödsriket och i triumf återvände tillsammans med återuppståndne Tammuz), och glädje på jorden.

Berättelsen är en skildring av naturens återuppvaknande/livsförnyelse i samband med vårens ankomst i form av värme och blomstrande skönhet. Till dessa ska fogas firandet av ”ödesfesten” som senare fick en stor politiskt karaktär. Enligt de sumeriska, babyloniska och judiska- religiösa källorna omfattade denna fest en hel dag och var avsedd för befolkningen. Festen organiserades i form av en stor karneval, under vilken slavar och tjänstefolk fick samma rättigheter som sina herrar.
Av de uppgrävda arkeologiska fynden, främst lertavlorna i Ashur framgår att dessa högtider fortlevde i området fram till kristendomens inträde.

I Bethnahrin firar vi idag det assyriska nyåret (Ha-Nison) med stora öppna fester ute i den fria och vårsköna naturen, där tusentals människor deltar under festligheterna, och som varar i flera dagar. I diasporan firar vi festen oftast inomhus och under mindre former och arrangemang. Seder och traditioner bevaras bäst i sina egna kulturella miljöer.
I diasporan är firanden av gamla traditioner såsom Ha-Nison mycket viktiga eftersom dessa dels bidrar till och upprätthåller banden och gemenskapen inom gruppen och dels bidrar till bevarandet av gruppens historiska och kulturella arv.

ASSYRISKA NYÅRSFESTEN	”Akitu / Ha-Nison”
(Gammal-assyrisk tideräkning)	(Modern tideräkning)
6758	2008